Past exhibitions

2003

SALLA TYKKÄ (Finland)
"Zoo and other film works"

2008-01-11 − 2008-02-10

Opening Friday January 11th, 18-21

Artist talk at 19.00

Salla Tykkä was born in 1973 in Helsinki, Finland, where she lives and works today. She graduated from the Academy of Fine Arts in Helsinki 2003. She has been working with photography, video and film since 1996, and she had her first solo show in 1997.

This exhibition shows five short films the artist made during years 1999-2006: Zoo (2006), Cave (2003), Thriller (2001), Lasso (2000) and Power (1999).

Salla Tykkä’s film works are influenced by film imagery and are referring to cinema. Her film works are showed in a gallery context. Salla Tykkä’s art has a non-deconstructionist nature, but she investigates spectatorship, narrative and genre conducive to feminist aesthetics. The film works explore emotional states accompanied by music, without the use of dialogue. Salla Tykkä’s works have a dreamlike atmosphere and the time is flowing in her films with the emotional state of her subjects.
Salla Tykkä’s work gained international notice at the 2001 Venice Biennale where she presented Lasso. She has since had exhibitions at Galerie Yvon Lambert, New York; the Centre Pompidou in Paris and the Walker Art Center in Minneapolis as well as last year at Bonniers Konsthall in Stockholm.

In Zoo the protagonist is a young woman who seems a perfect imitation of the blonde heroine so beloved by illustrious cineaste Alfred Hitchcock. She is taking pictures of animal cages in a zoo. The animals from within stare back at the woman and follow her with their eyes. The viewer and the object change places. The woman plunges into deep water, where a game of violent underwater rugby is on. She surfaces to breathe, but the stares of the animals and the camera's view block her escape route. In desperation she makes an extreme decision.

The Cave trilogy follows the evolution of a girl, from childhood through adolescence to adulthood. The character and her surroundings are firmly rooted in Tykkä’s native Finland as each of the short films explores a different established genre by sampling the soundtrack of well-known features.
Chronologically, the trilogy begins with Thriller and finds a restive young girl testing the limitations of her own body, her relationship to her distant parents and to the natural world around her, with shocking results. The suspense of the action on screen is amplified by the music of the classic horrors, Hallowe’en and Carrie.

In Lasso, the female protagonist has matured physically. Arriving at what we assume is her home, she witnesses an uncanny scene through the window, of a powerful young man violently twirling a lasso. Separated by a pane of glass, the young woman is effectively excluded from what is happening inside, a comment, perhaps, on the usual exclusion of women from certain parts of society. This strange encounter is accompanied by the signature tune of famous western film Once Upon a Time in the West.

In the eponymous conclusion of the trilogy titled Cave, an adult woman makes a futile attempt to tunnel into the earth with a small trowel. Fleeing from this effort through a wintry landscape, it is unclear whether she is motivated by the fear of being pursued or a sense of urgency to chart new terrain. Entering an unmarked cave, she comes upon a team of miners drilling holes for explosives into the surrounding rock. When they turn to leave , they catch the woman in their powerful lights. The feeling of disenfranchisement that she has experienced throughout the life of the trilogy reaches its climax as they appear not to notice her, seemingly separated by time or space. Undeterred, she reaches the wide mouth of the cave and emerges to meet the ocean and confront her own insignificance in the vastness of geological time, her rite of passage complete.

In Power two persons are boxing, a young woman without a shirt and a big man. The black and white image and the timeless space make the atmosphere dream like though the hard action and sounds refer to real life and pain. Power is a statement against the power relations in our society but it can be seen as a symbolic battle for life and surveying through it.

www.sallatykka.com

Ordlösa berätttelser
Salla Tykkä, Art Space 300m3, Göteborg, 11/1 - 10/2 2008
Text: Margareta Persson

Den finska videokonstnären Salla Tykkä har redan i sina tidiga verk en säregen ton som omisskännligen är hennes alldeles egna. Det framstår klart när hon för första gången i Sverige visar ett urval om fem av sina internationellt uppmärksammade kortfilmer från 1999 till 2006 i en utställning på Art Space 300m3. I utställningen ingår bla Cave-trilogin som består av tre kortfilmer som Salla Tykkä ställt samman till ett verk. Det är spännande att i den här formen återse hennes genombrottsfilm ”Lasso” från 2001 års Venedigbiennal tillsammans med ”Thriller” från 2001 och ”Cave” från 2003.

I ”Lasso” hanterar en ung man virtuost sin lasso i allt vildare tempo. Utanför står en ung kvinna med tårarna strömmande nerför kinderna och kikar på honom genom de stora perspektivfönstrens persienner. I ”Thriller” handlar det om fysisk utsatthet på flera plan. Vi möter en tonårig flicka på sitt rum i ett ensligt beläget hus. Därpå uppbrottet, hennes språngmarsch genom skogen mot sjön. Bort eller till? Det lämnas öppet liksom i ”Cave”. I den senare videon utspelas filmen mellan en villa och havet, förbundna med varandra genom en tunnel, som den vitklädda huvudpersonen energiskt löper genom. Vägen, stigen eller tunneln blir en passage, en mångtydig förbindelselänk mellan två punkter. Jag kommer osökt att tänka på Bill Viola och hans omtalade videoinstallation på förra årets Venedigbiennal av ”Ocean without a shore” i kyrkan San Gallo. Såväl Bill Viola som Salla Tykkä har i sina filmer förmågan att närma sig det djupast mänskliga. Som Gunnar Ekelöf en gång formulerade det: Det som är botten i mig, är botten också i andra.

Varje film i utställningen utgör i sig också en genomgående ordlös berättelse om Salla Tykkäs förhållande till själva mediet, filmen. Ett tema som hon utvecklar vidare i den senaste och längsta av de visade filmerna, nämligen ”Zoo” från 2006. Här använder sig Salla Tykkä av en kvinnotyp som brukar förbindas med den psykologiska thrillerns mästare, Alfred Hitchcock. ”Zoo” utspelas på Helsingfors zoo inklusive ganska våldsamma scener från en rugbymatch under vatten. Den Kim Novak-liknande huvudpersonen ses filmen igenom med sin Canon-kamera som ett filter eller skärm mot omvärlden. I sin svala skönhet fjärmar hon sig från betraktaren, men de närgångna bilderna av hennes ansikte projicerade på den stora duken ger ändå en paradoxal närhet till henne. ”Zoo” är ur kompositionssynpunkt inte linjärt uppbyggd som filmerna i Cave-trilogin kan sägas vara. I stället rör sig huvudpersonen här över en yta. Tills hon bryter sig ut och springande på höga klackar flyr likt ett av de instängda djur hon förut fångat, och speglat, med sin kamera. Hennes flyktväg bär till sjön vars vatten i filmens slutbild omsluter hennes till synes livlösa kropp. Varför lämnas till betraktaren att själv fundera kring.

Göteborg 2008-01-24 © Margareta Persson

www.omkonst.com

Salla Tykkä gör finsk feministisk film.
KONST
SALLA TYKKÄ
Zoo and other film works
300m3 Art Space
tom 10/2

Att på en separatutställning av den finska konstnären Salla Tykkä, se fem av hennes kortfilmer efter varandra uppmuntrar till jämförelser. I alla filmer - Zoo (2006), Cave (2003), Thriller (2001), Lasso (2000) och Power (1999) - har Tykkä arbetat med stora produktionsteam, vilket gör att den tekniska kvaliteten påminner om vanlig långfilm. Detta förstärks genom att musiken i all fall utom Zoo, är hämtad från klassiska genrefilmer.
Bäst funkar det i treminutersdramat Lasso där en en ung kvinna betraktar en ung man som hoppar hopprep med en lasso, till Ennio Morricones tema i Once Upon a Time in the West.
Typiskt för Tykkä är den unga kvinnliga protagonisten och att hon inte bara sätter kvinnan på den manliga hjältens plats i en konventionell Hollywooddramaturgi à la Tarantino. Dessutom utvecklas dramerna genom drömscener, som kräver en koncentrerad åskådare i en isolerad miljö med bra ljudbild. Annars riskerar man att bara läsa filmerna symboliskt, ett problem som blir tydligt i Zoo.
En ung blond kvinna med en kamera i en folktom djurpark. Kvinnans blick möter djurens blickar. Bilderna från djurparken bryts med bilder från en match i undervattensrugby. Men här är det som om Tykkä inte riktigt litar på betraktaren: det som i tidigare verk framstått som ett subtilt mekande med filmklichéer om kultur och natur, man och kvinna, smärta och njutning, skapar här ingen estetisk distans till sina förlagor.
Dessa överdrivna gester framstår då främst som en stereotyp leverans av något exotiskt nordiskt till den internationella marknaden. Men, liksom i fallet med en annan internationellt framgångsrik finfilmande konstnär - Johanna Billing - så är ett sådant omdöme ointressant i de stunder verken faktiskt förför. Alla gräver vi ju där vi står.

Fredrik Svensk
Göteborgs Posten 2008-01-17